Det är tvära kast denna veckan eftersom jag i går var i Landskrona och gjorde mitt sista intagningsprov för detta året.

Och i dag var det den där jobbiga dagen.......Begravning i Varberg. I dag var det Björns begravning. Det är snart en månad sen som jag vaknade av att mamma väckte mig och berättade att han var död. Då var det svårt att få grepp om det just där och då. Ännu svårare att fatta det när vi en timme senare satt på jobbet, alla i arbetslaget och cheferna var med. Vi pratade då om han och jag kände liksom att detta inte var sant. Han kan inte vara död! Jag gick i en vecka och trodde att han i vilken sekund som helst skulle komma in genom dörren på jobbet och säga att det inte var sant. Att allt var ett skämt.

Han kom aldrig in genom dörren.

Sen var det som om jag liksom hade tryckt bort tanken av hanns död för jag förstod det fortfarande inte.

När jag i Söndags skrev om begravningen kändes det liksom som att det var en hel vecka kvar och att allt kan hända tills i dag.

Men i dag när jag vakande så var det liksom som att världen stannade upp för någon minut. Då kom tankarna tillbaka på dagen då vi satt där och pratade om han.

Det kändes så svårt att ta på sig sin svarta klänning som jag hade haft under jul och fester. Sen sätta sig i bilen och åka till Varberg. Alla var så fina och det kändes så konstigt att detta är det som måste ske för att hela arbetslaget ska kunna samlas.

Jag tryckte bort alla känslor när vi väl stod utanför s:t Jörgens kapell. Vissa sa att jag hade en fin klänning och var fin i håret. Jag tyckte det var så konstigt att höra det. Just där och då förstod jag inte vad det som var så fint med min svarta klänning.

Sen kom den där minuten då vi skulle gå in. Jag fick en chock när jag klev in i kapellet. Man kom in i en vad jag trodde var ett vapen hus (Kyrkor har ju ett rum innan man går in i själva kyrkan) men det var liksom bara en sten vägg på ena sidan och sen var det liksom alla bänkar och kistan.

Det var liksom när jag kom förbi den där väggen som jag förstod att Björn verkligen är död. Han kommer inte komma till jobbet på Måndag. 

Det var fruktansvärt att se hans familj. Och sen se fotografiet på han som stod på ett litet bord bredvid kistan. Begravningen gick bra fram till att vi skulle lägga blommor på kistan. När man förts ser hanns mamma, pappa och systrar. Dom var så ledsna och jag tänkte att hoppas jag slipper begrava mina egna barn. Sen satt jag och grät den sista delen av begravningen.

Efter begravningen åkte vi till Hattaviken och åt. Ett mysigt ställe vid hamnen.

Sen var det jobbiga slut och vi skulle åka hem. Vi tog vägen om Rusta och Kate köpte en matta.

När jag kom hem sen så satte jag mig ner med Oscars student present från mig. En liten låda. Och när man var helt slut så bar det dax att packa inför helgen i Stockholm. Så nog är jag trött då dagen kände som en evighet och dagen i morgon kommer bli så mycket längre. 

Så jag tänker avsluta inlägget här och sen försöka göra det sista innan jag ska sova.